linneastajl

För omkring 5 år sedan, alltså innan vi köpt Zanta, hade jag en annan häst, ett sto vid namn Tösen.

Jag hade tidigare haft en sommarhäst vi hyrt från en ridskola i några veckor en sommar, henne hade vi under den tiden uppstallad i ett stall några km från mitt hus.

De som ägde stallet hon stod i hade en bekant som hade ett äldre C-ponny sto de ville låna ut på foder.

Familjens dotter hade nämligen fått en ny ponny som hon valde att lägga mest fokus på vilket ledde till att Tösen endast blev riden ca 1 dag/vecka.

Min mamma som fick reda på denna infon av stallägaren valde att inte berätta någonting för mig eftersom att hon inte tyckte det var aktuellt. Efter ett tag fick jag ändå reda på detta och ville såklart åka och kolla på henne.

Min, som många andra ridskoleryttares största dröm, var att ha en egen häst.

Till slut gick mina föräldrar med på att jag skulle få åka och provrida henne, mest eftersom att de trodde att jag ändå skulle tröttna efter ett tag.

Sagt och gjort, vi åkte ut till stallet hon stod i. Där möttes vi av en tjock men ack så söt liten ponny med snällaste pepparkaksögonen.

Vid denna tiden hade jag endast ridit på riskola en dag i veckan vilket gjorde att jag inte var väldigt duktig eller särskillt rutinerad.

Efter att ha diskuterat med ägarna kom vi fram till att jag skulle få komma och rida lektioner för dom under några veckor för att sedan få hem henne till mig. Lycka!

Jag kommer ihåg hur otroligt lycklig jag kände mig, hur glad och otroligt tacksam jag var!

Nu hade jag en häst, inte en helt egen, men så gott som.

Någon jag fick ta hand om och rida varje dag.

Mina föräldrars plan om att jag skulle tröttna funkade inte, långt ifrån.

Ensam cyklade jag iväg till stallet varje dag, även på vintern när det var isgata envisades jag med att cykla iväg ensam vilket resulterade i många blåmärken men det brydde jag mig inte om.

Nu hade jag det jag alltid velat ha och ingenting kunde stå i min väg för att träffa min bebis.

Det första jag gjorde när jag kom hem från skolan var att byta om och bege mig iväg till stallet och det första jag gjorde när jag vaknade på helgmornarna var att slänga i mig nått att äta för att sedan cykla iväg.

Även om det självklart kunde vara jobbigt vissa dagar, klagade jag aldrig.

I ett år tränade vi och hade roligt tillsammans, tävlade gjorde vi inte, jag hade inte direkt några höga tävlingsambitoner på den tiden.

När året hade gått fick jag ett samtal från ägarna där de sa att de behövde hämta hem henne igen, imorgon.

Deras lilla ponny som vart sällskap till en av de stora hästarna hade de tyvärr fått ta bort vilket resulterade i ett en av hästarna stod ensam i hagen.

På vår sista ridtur rann tårarna, jag visste att jag snart skulle behöva lämna tillbaks henne ändå då jag började bli lång på henne men nu hände allt så plötsligt.

Jag är otroligt tacksam för att jag fick denna möjligheten och tror verkligen att det lagt grunden till hur jag är som ryttare. Tack vara att hon var så lugn och snäll blev jag en mycket lugn och trygg ryttare, vilket jag är än idag.

Tösen till höger

Fin sits.. not

Min bror rider :)